mitt under balettföreställningen i söndags går tankarna runt i hjärnan som
vanligt och vad kommer jag inte på då  - jag har ingen stor passion i mitt liv!
jag har ingenting jag älskar att göra, något som får mig att må bra, något jag kan
göra för att fly tankar och livet för ett tag. jag vill ha något jag kan göra som får mig
att må bra - något jag kan fokusera på trots allt annat i livet kanske är kaos.
jag vet nog vad jag vill att det ska vara - behöver bara lära mig ett och annat först.
men sen är frågan, ska man tvinga fram det eller låta det komma naturligt?
sen hjälper det ju inte heller när jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv,
finns så mycket saker jag vill trycka in på dessa åren man får, de enda man får.
varför ska allt vara så komplicerat för? önskar livet var lätt att leva, att alla beslut var
serverade på en silverbricka ungefär så man slipper allt sådant här jobbigt.
livet är för kort för att man ska behöva tveka såhär mycket, vill ta vara på det lilla
jag får och har. att säga att jag önskar att vi alla var födda perfekta är en lögn, för det
vill jag absolut inte! det är intressant att jobba med sig själv och andra - absolut.

under pausunderhållningen säger denice till mig att jag är bara 20 år, har ett långt
liv framför mig och jag kommer helt klart klura ut vad jag vill göra. men jag känner att när
jag lämnar denna platsen nästa år så måste jag veta, det är då jag ska söka skolor osv.
varför kan jag bara inte veta vad jag vill göra och vad jag älskar att göra, ibland känns
det som om man tänker för mycket på allting och livet blir krångligt pga det.
jag vet att detta kanske inte är världens livskris men jag börjar gå mig själv på nerverna
att jag inte kan klura ut detta. vem vet, jag kanske till och med vill stanna kvar här?
framtiden i mina ögon ser väldigt suddig ut och kommer vara som ett frågetecken ett tag..
jag känner mig mer vuxen än tonåring trots att jag älskar att bete mig barnsligt för jag känner
att jag kan fortfarande göra det. detta jobbet underlättar ju det lite med.
men samtidigt är jag jätte rädd för att ta det stora steget in i den stora vuxenvärlden;
allt ansvar man har, allt man måste göra, alla de stora pusselbitarna som ska in i den delen.
känns som om resterande tid i staterna kommer kräva mycket tid och tänkande kring detta?
människor med delade tankar får gärna höra av sig - kan behöva dela detta med någon.

tjingeling!