idag är det fyra månader sen jag lämnade svensk mark,
vilket betyder att jag gjort en tredjedel av mitt orginal aupair år.
jag har hunnit se och göra mycket under denna tiden,
och det har gått rätt snabbt om jag ska vara ärlig.
egentligen är jag väl glad för det, fråga mig dock inte varför.
jag har lärt mig mycket och upplevt en hel del här i staterna än så länge.
min personlighet har inte ändrats men jag har ändrats som person.
jag känner mig starkare och modigare, har mer tålamod,
vågar ta upp konflikter och diskutera saker vilket jag vet jag var
dålig på innan.. jag kan säga vad jag tycker och tänker utan att
vara rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig.
jag har ett nytt liv här och jag tycker om det, skapat mig nya
kontakter och nya intressen, jag gör mycket saker utanför jobbet
både med min hostfamilj, med mina vänner och med mig själv.
men samtidigt ibland känns det så ensamt i denna stora världen!
som om ingen har tid att engagera sig eller lägga tid.
men hem vill jag inte, det har jag kommit fram till.
jag känner mig inte klar här för jag har mycket mer att se och uppleva!
vet inte egentligen vad jag kommer att komma hem till när det väl är dags.
finns det något att komma hem till? jadu, förhoppningsvis.
jag vet att allt detta gör mig starkare och ger mig livserfarenhet.
men ibland är det bara jobbigt, jag visste att det skulle vara tufft att
vid 19 års ålder flytta för första gången och det till andra sidan jorden.
långt hemifrån allt jag hade; nära & kära, trygghet och hela mitt liv egentligen.
men när jag kommer hem kommer jag vara redo för det mesta som livet
har att erbjuda mig, känns som om jag börjar lära mig hur vuxenlivet funkar.
det finns mycket funderingar och tanka med detta aupair livet, absolut.
ångrar jag att jag åkte? absolut inte, detta är det bästa någonsin just nu.
jag menar, jag har varit i new york, los angeles och seattle!
och på söndag åker vi till florida, vilket vi alla längtar till.
vi behöver komma iväg från huset och vardagen, göra något roligt
som ger oss ny energi till att orka ännu mer och till att ta tag i det svåra.
hade jag aldrig åkt hit som aupair hade det nog aldrig hänt om jag ska vara ärlig.
planerna för resten av livet ligger där i bakhuvudet någonstans
och jag ska göra det jag har bestämt mig för. jag ska leva mitt liv som jag
vill och inte låta mig påverkas av alla andras tankar och meningar.
jag har en egen vilja och jag känner mig nästan vuxen ibland,
trots att jag vet att jag fortfarande är i mina ungdoms år och lever livet.
detta är egentligen bara ännu ett kapitel i livet och jag hoppas att min bok blir lång.
alla de kapitel jag hittils har upplevt har varit fantastiska, underbara,
jobbiga men ändå så givande och det har gjort mig till den människa jag är idag
och det är jag glad för, jag är ju trots allt en glad liten prick på denna jord.

I'm not a girl - not yet a woman.

tjingeling!