ska jag vara ärlig känner jag mig lite som ett känslomässigt nervvrak ibland.
det är väl så det är när man lever det här livet, det går upp och ner och inget man kan göra åt.
har snart spenderat halvtid på riktigt här borta, känns dock som om jag varit här väldigt länge.
även om jag hade velat ha min flight info nu och börja tänka på hemfärd så är jag glad att jag
stannat kvar här, i detta underliga men underbara land. vem vet när jag kommer tillbaka?
jag är så glad att jag inte gav upp min aupair dröm för ett år sen, vill inte ens tänka på hur mitt
liv hade sett ut om jag bara stannat hemma. detta är mitt äventyr and I love it!
jag är så himla glad att jag gör detta, tänk vad mycket jag har att berätta sen för nära & kära
när jag är klar med allt, när det är dags att åka hem till svealand och börja på ett nytt kapitel i livet.
det är väl också då jag ska ta tag i mitt liv är det väl planerat? känner mig fortfarande lite som en tonåring
och skäms inte riktigt om jag beter mig lite flamsigt för jag tycker att jag kan få göra det.
snart är det ju dags för mig med att fylla 20 och då får jag väl bete mig lite mer som en vuxen antar jag.
alla er som tvekar på att göra det, go for it! det är en one's in a lifetime experience och det kommer aldrig
dyka upp något liknande kan jag säga er. ta vara på chansen när ni får den, det är det värt.
ja ibland är det jätte jobbigt och man vill bara packa väskan och åka hem till mammsen och pappsen,
men det är inte så lätt. man får bita ihop - visa hur stark man är och visa att man klarar av motgångar.
våra föräldrar kommer inte vara där hela tiden till att trösta oss, det är dags att klippa navelsträngen.
och vad jag mer älskar med detta liv är att man utvecklas något så fantastiskt mycket!
jag ljuger inte när jag säger att jag kommer komma hem som en helt ny människa - och det är jag stolt över.
att dessa nästan 2 åren kommer sätta en stor prägel på mitt kan jag inte mer än vara glad för.
jag tog också tag i mitt yttre när jag kom hit, självkänsla har ju aldrig varit min starka sida precis.
nu har jag totalt gått ner 10 pounds, låter inte överdrivet mycket men det är bättre än ingenting.
jag är bara glad över att jag inte har gått upp någonting sedan jag kom hit, plus i kanten på det!
min stil har ändrats - har gått från lite flickig och puttinuttig till lite mer egen chic stil, vilket jag älskar.
att kunna komma hem med en helt ny garderob kommer jag absolut inte klaga på heller när det väl är dags.

jag har väl en massa människor att tacka med för allting jag får hjälp med och som står ut med mig.
min värdfamilj - dessa tre flickorna betyder väldigt mycket i mitt liv och det har lärt mig både det
och det andra om mitt liv, kärlek och hur det är att njuta av saker.. har min hostmom att tacka med för hjälp
när det går trögt eller när man bara behöver en kväll med en bra film och popcorn.
fam. engwall - utan mammas och pappas stöd hade jag nog inte varit kvar här idag. de har gjort
oerhört mycket för mig, båda innan jag åkte och sedan jag har kommit hit. tacka gudarna för skype!
de är världens bästa föräldrar och jag kan helt enkelt inte be om något annat än det. min kära stora
lillebror som också finns med på en hörna, som växer så det knakar. det är lite jobbigt att missa hans tonår,
det är ju de som är roligast och mest spännande, men som tur var är jag hemma under hans studentår så
då kan jag känna mig som en riktig storasyster igen. även om jag kanske behöver vara fylletaxi hit och dit.
alla andra nära och kära där hemma som skriver dessa uppmuntrande breven och som jag försöker skypa
med ibland. det betyder mycket, och orden ni ger mig stöttar väldigt mycket, tänker på er alla ofta!
mina usafriends - alla ni härliga människor på aupair skolan i NYC, alla människor jag träffat här borta
i seattle, utan er hade ju detta livet inte varit ett dug roligt! ni gör vardagen positiv och helgerna bäst.
spelar ingen roll vad vi gör, håller ihop gör vi och ni gör mitt äventyr bara ännu bättre.
nu är det bara trist att halva ligan beger sig hemåt igen, men det är ju så livet funkar i aupairvärlden.
mina sverigekompisar - alla ni där hemma som vill att jag ska komma hem, tyvärr dröjer det lite
till men när jag väl sätter foten på svensk mark igen då blir det full fart på hela kalaset.
och att ni finns där och stöttar mig trots att ni är så extremt långt iväg betyder oerhört mycket.
utan er hade jag inte gjort detta så tack för stödet och hjälpen med allting, ni gjorde ju mina tonår till
en schlagerfestival så när jag kommer hem får vi göra vuxenlivet till en annan historia.

det värmer i hjärtat när jag tänker på er alla där hemma och snart kommer jag vara tillbaka i mitt sverigeliv.
tiden går snabbare än vad jag trodde och ibland är det skrämmande. men så länge jag har roligt på
vägen så gör det inte mig någonting. kommer bara se tillbaka på denna tid som någon fantastiskt.

tjingeling!