mitt liv är en enda stor katastrof, känns som om jag går igenom en stor 20-års kris.
miljoner tankar som strömmar igenom huvudet, stress om det mesta, to do lists,
sömnproblem, tappat aptiten, en extremt jobbig 6 åring, rädsla för hemfärd osv.
vad händer?! min värdmamma säger att det är ångest inför att jag snart lämnar de,
mamma säger att jag har massa inre stress och för mycket att tänka på och göra.
det är nog en mix av de båda skulle jag gissa på. även om jag i vissa stunder inget
annat än vill flytta härifrån och är så trött på dessa människor så har de ju ändå blivit
som min andra familj som jag alltid kommer att hålla kontakt med och även hälsa på.

med alla jobbiga tankar om hemfärd så glömmer jag den 3 veckor långa underbara
semestern jag har framför mig med tessan, som för övrigt kommer på torsdag! :)
vi har så sjukt mycket roligt och härligt framför oss blandat med turistande, sol&bad,
god mat, härliga städer och förhoppningsvis en massa roligt folk. plus att jag ska visa
henne min stad, gå på baseboll, shoppa skor och en massa annat. jag menar, istället för
att lägga ner tid på allt det jobbiga borde jag se fram emot allt som ligger framför mig.
det är konstigt vad känslor och människor kan få en att känna och må. sen när blev
au pair livet så himla besvärligt när man ska lämna? det trodde jag aldrig skulle hända.

tjingeling!